blogg

Ja, det  råkar ju vara så att vi halkade efter "lite" med bloggen på slutet. Tappade lusten helt enkelt att sitta framför datorn, det kan vara så ibland. Nu är det dock för sent att ta upp det, för vet ni, Ebba gick för en halvtimme sedan till sitt tåg som ska ta henne till Bangkoks flygplats, British Airways flygplan och slutligen Sverige. Och imorgon eftermiddag är det min och Emilias tur!!

Hej hemma.

1. När en fruktansvärt utmattad Emilia efter att ha blivit halvt dränkt av våg efter våg på väg ut från stranden börjar gråta inför surfläraren "I don't wanna, I don't wanna..."

Livet här i Byron Bay glider på, vi har lite sjukstuga här då alla dragit på sig varsin förkylning men vi är glada ändå. Antar att vi borde hålla oss ifrån baden i havet och speciellt kanske inte tagit nattdopp i torsdags men det är himla svårt att låta bli, vi har sjukt varmt på dagarna. Dessutom råkar det vara så att Byron har väl ungefär de vackraste stränderna i australien hittills (även om stränderna i agnes waters/surfers inte heller går av för hackor direkt.) Vattnet är klart turkost och dom tar aldrig slut, det är strand så långt ögat når, hur kan man motstå?

Jag tänkte bara meddela att jag och Ebba överlevde vårt fallskärmshopp med bravur, och om någon tvivlar på det har vi till och med ett diplom som kan intyga hur modiga vi varit. Klockan stod på 0530 imorse eftersom vi skulle bli upphämtade 0610 och tagna till fallskärmscentret. Vi var båda ganska nervösa men när vi väl satt i planet (det sjukt lilla planet) måste jag erkänna att jag mest var fascinerad hur otroligt vackert Byron Bay var i morgonsolen, plus att jag kände mig ganska väl omhändetagen när min tandempartner (som jag tyvärr glömt namnet på) svarade att han hoppade 15 gånger om dagen. Sen så gick allt snabbt, plötsligt började folk droppa ut ur flygplanet och det var nog det äckligaste av allt, eller egentligen det enda som gjorde mig riktigt nervös. För en efter en föll dom ner i ingenstans och det kändes ju inte helt normalt. Jag och Ebba fick hoppa sist (dock inte för att vi var chickens! aldrig) och dom gav oss liksom aldrig någon chans att ångra oss så vi bara hoppade. Dom två första sekunderna tänkte jag "åh herregud" sen så var resten av fallet ren njutning. Otroligt härlig känsla!

Emilia och jag har idag tagit vår första surflektion och kan nu kalla oss surfproffs på riktigt. Något sånt i alla fall. Vi lyckades hur som helst stå upp flera gånger på brädan och tillslut blev det mer regel än undantag vilket helt klart får klassas som ett gott betyg! En av instruktörerna frågade mig till och med om jag brukade åka skidor. He could tell sa han till mig när jag glatt svarade ja. Sen vet jag i o för sig inte hur han kunde se det och om det var positivt eller negativt eller mittemellan menat, men jag tänker ta för givet att det var för att jag såg så otroligt van och balanserad ut på brädan, my lack of experience till trots. Jag ger hur som helst både mig och Emilia MVG! Nu laddar vi inför Surfcamp nästa vecka! Då ska vi börja lära oss tricks och grejer. Typ.

Byron Bay, en stad som enligt många är deras favorit i Australien. Vi har nu varit här i snart 30 timmar och än så länge känns det mycket bra. Det är inte alls som surfers med skyskrpor och stora shoppingcenter, utan det är mer timit och rofyllt. En småstadskänsla ni vet. Idag har vi prövat på "the main beach" och den får klart väl godkänt. "Skriv att vattnet  är turkost" säger Emilia, så jag gör det. Imorgon hade vi tänkt att besöka en av de andra åtta stränderna som finns här, håller tummarna för fint väder bara.

Hej hej har ar vadret fint och frukosten stor. Hostellet ar helt okej och vi har varit pa ett nojesfalt. Emma overvann sin radsla for fritt fall 120m och en bergochdalbana misslyckades att stanna dar den skulle sa vi hamna halvvags in mot en vagg. "Typiskt for att det ar de svenska tjejerna som kor" sa de for att vi satt langst fram.
Det var allt vi lever fortfarande/ Emilia

Vi har nu lamnat landsbyggden och har for ett par timmar sedan anlant till Brisbane igen. Det kanns bade jatteskont men samtidigt lite sorligt. Aven om vi inte kommer att sakna regnet, tomater, paprikor och rastlosheten som infinner sig da man inte har fatt jobb pa en hel vecka, kommer vi definitivt att sakna vara nyfunna vanner. Josh, James, Ash, Steve, John och Tom. Kanske kommer vi traffa dom alla igen, kanske inte. Framtiden far helt enkelt avgora den saken. James kommer vi antagligen traffa da han lovat att han ska komma till Sverige nasta ar med sin mamma och aka skidor i bergen med oss. Det ska bli kul!
-
Emma och jag ar jattehungriga, sag fram emot en stor tallrik med nudlar efter den langa bussfarden, men nar vi kommer till koket mots vi inte bara av en stank som tydligen alltid infekterar trappuppgangen till koket, utan aven av en skylt: cleaning in progress between 2-3. Kom igen, vad ska man gora om man ar hungrig precis da? Ata grus?
-
En annan sak som ar lite lustig ar att Emma has done it again. Hon har namligen lyckats boka fel hosteldatum ett antal ganger under denna resa. Sa nar vi kommer fram till receptionen fragar killen, som for ovrigt kan lite svenska, om vi har planerat att komma tillbaka nasta vecka. Lite forundrade sager vi att det har vi inte tankt, och da inser han att vi maste ha bokat lite fel. Som tur var var killen snall och rummen lediga. Sa vi fick inte bara ett battre rum till billigare pris, utan vi fick till och med ett rum helt for oss sjalva, med pool och bastu och glass.. haha FEST ikvall!
-
Nu ska Emma fa kolla sin facebook, da helt medvetande om att det absolut inte kommer att ha hant nagonting da det ar natt i Sverige och vi var inne for ungefar fyra timmar sedan. Men hon behover inte vara ledsen for det hade inte hant nagonting pa min heller. Ska bilda klubb nu pa eftermiddagen medan vi ater vara nudlar(efter klockan 3).
/Ebba

Nu är det dock kladdkaksmys som gäller framför en skräckfilm! Josh önskade att vi skulle baka och vi tackar väl inte nej till kladdkaka.. så nu sitter vi här och äter. Intalar oss själva att vi firar någonting för att det ska kännas lite bättre, och det finns faktiskt några saker att välja mellan. Till exempel att vi träffades för ett år sedan som sagt. Jag kan också fira att jag haft mitt körkort i två år (28/1) och därmed inte har prövotid längre! Eller att vi får lön imorgon, och att vi lämnar Gatton på lördag. Good enough.

Igår, den första februari, var en stor dag. Det var nämligen dagen för exakt ett år sedan som jag, Ebba och Emilia tog vårat pick och pack och satte oss på planet till Köln. Och vårt liv skulle aldrig mer bli detsamma.

Låter denna bild illustrera förgående inlägg. Kan tilläggas att skjortan är helt vit ursprungligen.

Det är ännu en regnig dag här i Gatton och vi har plockat körsbärstomater idag igen. Det känns som brännan från Fraser hunnit försvinna redan på denna vecka (jag tittar ofta på gamla bilder och drömmer mig bort..) men det är roligt när man precis har kommit hem från jobbet för då är man alltid helt brun. Det beror dock inte på solen utan pga att man är helt täckt i lera.

Som ni märkt på sistone älskar vi Gatton väldigt mycket och har beslutat att stanna en vecka extra! Idag köpte vi pingisrackets som vi kan roa oss med i princip hur länge som helst (jag har redan tröttnat) och alla vi bor med är jättesnälla och vår chef älskar oss. Idag regnade det så vi slapp jobba, fira med kyckling gjorde vi. Jag har också lyckats se Kanye West och några andra band live i helgen! Tyvärr har jag inga hela skor kvar utan måste fixa nya.

ALLTSÅ JAG ÄR SÅ JÄVLA DAMPIG PÅ DOM JÄVLA ÄCKLIGA FLADDERMÖSSEN SOM ÄR FÖR FAN ÖVERALLT I DET HÄR LANDET FATTAR INTE VARFÖR INGEN SKJUTER NER DOM DOM STINKER LÅTER ÄCKLIGT OCH ÄR SÅ SJUKT ÄCKLIGA I ALLMÄNHET DÖD ÅT ALLA FLADDERMÖSS!!!!!! (/Emma)